2011-12-23

Mormorsmor eller grannen?

Släktforskare brukar älska att komplettera sin släktforskning med bilder...
Det hjälper till att levandegöra historien och även den uslaste bild kan vara ovärderlig om det är den enda som finns kvar på en person.

Det mesta som jag säger om bilder har jag och andra sagt åtskilliga gånger förr, men trots detta så är både jag och andra fortfarande dåliga på att hantera våra bilder så att de kan vara värdefulla även för kommande generationer.

Var därför rädd om era bilder och se till att märka dem med information om vem det är som är med på bilden!
Det är nämligen ett gissel att sitta med gamla bilder och försöka gissa vem som är fotograferad.

Och även om du själv tycker att det är självklart vem som är vem på dina egna bilder du har nu, så kommer det en tid när du och din kunskap inte längre finns kvar och då är det plötsligt inte lika självklart att andra vet vem som är vem...

Jag och många andra sitter med lådor mer eller mindre fyllda med gamla bilder som varit våra far- och morföräldrars och har inte en blekaste aning om vilka personer som finns med på dem.

Förr fotograferade man inte på samma sätt som vi gör idag, oftast togs porträttbilder i fotostudio och när folk började få egna kameror så småningom så var det inte vanligt att man knäppte på "allt och inget" som vi gör idag, utan man tog bilder vid högtider och födelsedagar osv.

Men ibland går bilder i arv och hamnar till sist hos någon som har väldigt liten anknytning till personen på bilderna och även uppmärkta bilder kan ge oss huvudbry... Vem är Evy? Hittar ingen sån i släkten alls, osv...

Jag sitter just nu och går igenom en låda med bilder som har varit min mormors och där hittade jag en nästan spöklik bild som jag funderar på om det skulle kunna vara på min mormorsmor, eller kanske till och med min mormorsmormor?

Min mormors mor hette Sara Kristina Trygg, gift Svedlund, och hon var född 1874 i Hanebo i Hälsingland och dog 1925 i Bollnäs, Hälsingland.

Själv är jag inte alls insatt i hur folk var klädda vid olika tidsperioder och det vore intressant om någon med lite kunskap kunde utvärdera vilken tid den här bilden kan vara ifrån?


Men sen kvarstår såklart frågan att försöka identifiera kvinnan på bilden... Är det min mormors mor, eller är det kanske nån helt annan? Hoppet kan ju stå till att jag så småningom kanske hittar fler bilder hos andra i släkten där man vet vem det är eller någon faktiskt har skrivit ett namn på baksidan av bilden...

2011-12-20

Ha med dig släktforskningen i mobilen.

Nuförtiden kan man göra nästan allt med sin mobiltelefon.

Släktforska också?
Fram tills för några dagar sedan var det bara Ancestry som hade en fri app för iPhone. Men nu har även MyHeritage släppt sin efterlängtade och efterfrågade app och de lanserar direkt både för iPhone och Android, vilket var ett mycket smart drag som direkt gör att de springer om Ancestry.

Jag har nu självklart laddat ner och testat den nya appen från MyHeritage och jag är hittills mycket nöjd!

Själva släktforskningen är dock inget jag skulle vilja göra i en app, oavsett vem den kommer ifrån. Det viktiga för mig är att man ska kunna ta med sig sitt släktträd i fickan och ha det tillgängligt att leta i och kanske visa andra vid de tillfällen man inte sitter vid sin dator.

Appen från MyHeritage är enkel att använda och det går även bra att skicka upp bilder direkt in i släktträdet och man får en tydlig överblick av personerna i trädet.

Tidigare hade MyHeritage två andra appar; en som enbart gick att skicka upp bilder till ditt släktträd som hette FamilyConnect och en annan där man kunde jämföra bilder på sig själv eller kompisar mot massa kändisar för att se vem man liknar mest...
Kändis-prylen har man även bakat in i den nya appen och även om jag personligen inte anser det vara särskilt nödvändigt så kanske en del tycker den funktionen är kul att ha med.

Självklart är appen gratis men förutsätter att du har ett släktträd upplagt på MyHeritage, vilket är gratis om man håller sig under 250 personer i trädet.

Överlag tycker jag att tjänsten från MyHeritage är snäppet bättre an den Ancestry erbjuder och när man nu släppt en app för både iPhone och Android tror jag många kommer att upptäcka vad MyHeritage kan erbjuda oss släktforskare.


Läs gärna mer om appen och MyHeritage på MyHeritage svenska blog; http://blog.myheritage.se/2011/12/nyhet-myheritageappen-for-iphone-ipad-android-lanseras-i-dag/
http://blog.myheritage.se/2011/12/myheritage-firar-ny-mobilapp-med-instruktionsvideo/

2011-12-17

Släkt med släkten?

Av tradition så tillhör alla sin fars släkt, men idag börjar begreppet släkt att luckras upp och bli ganska godtyckligt.

Och det kanske är bra, men det krånglar till det en del för släktforskare.

Fram tills ganska nyligen så var det regel att ett barn fick sitt efternamn från sin far. Antingen hade man ett släktnamn som nedärvdes eller så användes s.k patronymikon, dvs barnet fick sin fars förnamn som efternamn med ändelsen son- eller dotter.

Att kvinnor bytte ut sitt släktnamn mot mannes vid giftermål är ett ganska modernt påhitt. Förr behöll kvinnor sitt eget efternamn även som gifta.

Idag är det inte ovanligt att man vid giftermål gemensamt tar det efternamn som man tycker är "finast" och att barnen får sin mors efternamn.

Troligen beror en del av denna "revolt" på att vi i Sverige varit urusla på att använda släktnamn. Här har det framförallt varit adeln och de högre samhällsklasserna som burit släktnamn. Och det är därför som vi mest har s.k son-namn.

Ett släktnamn i Sverige är också sällan unikt, utom de adliga släktnamnen, vilket gör att själva känslan och stoltheten över sitt "vanliga" släktnamn sällan är uttalat.

Många som saknar ett släktnamn eller har ett vanligt släktnamn skapar idag sina egna släktnamn, vilket även var vanligt för 150 år sedan. Skillnaden är att idag måste ett nybildat släktnamn vara unikt, vilket bör innebära att alla de nya släkter som uppstår idag har bättre förutsättningar.

För många är begreppet "den närmaste släkten" mer viktigt än att att tillhöra en släkt med många medlemmar man kanske aldrig haft kontakt- eller umgåtts med.

"Den närmaste släkten" består oftast av ett flertal olika släkter, men samhörigheten är trots det stor.

Idag börjar man också att se ett mönster med att folk väljer och själv definierar sin släkttillhörighet. Dels har man med stöd av namnlagen möjlighet att vid efternamnsbyte välja ett efternamn ifrån hela sin antavla som använts inom de senaste fyra generationerna och dels så ser man allt oftare att man efter t.ex en släktforskning, sen väljer att framhäva en liten del av sina anor, kanske är det några valloner eller präster osv som man utser som viktigast i sitt ursprung trots att det kanske var på sin mormors farmors mors sida som det "intressanta" fanns.
Jag kallar detta för "selektivt ursprung" och känner att det ökat markant efter att teve-serier som "Vem tror du att du är?" och liknande blivit populära.

Självklart är det inget fel i att känna stolthet över enskilda personer i sin familjehistoria, även om alla rötter man har varit lika ovärderliga för att man idag existerar.

"Släktkänslan" tror jag kommer och går i perioder. Just nu tycks det bli vanligare med bildandet av släktföreningar av olika slag och sådana spelar säkert en viktig roll i att påverka och starta en tankeprocess hos många om vad begreppet släkt betyder för just dem.



Ett gammalt släktträd...

2011-11-20

Sök och du skall finna...

Släktforskning - eller Genealogi som det heter, står för "läran om människors släktförhållanden" och är en av fåtal "läror" som det i huvudsak är amatörer som utövar. Och med "amatör" avses begreppet att man inte är yrkesverksam i ämnet. En amatör kan alltså vara oerhört skicklig i det han utför, precis som ett "proffs" kan vara tämligen usel på sitt yrke.

"Grundbulten" i det hela är alltså ett intresse av att få kunskap om sina släktförhållanden. Men sen kan man se en klar skillnad på hur folk går vidare i detta intresse.

För en del innebär det att man själv utför ett "detektivarbete" genom att systematiskt och metodiskt använda sig av kyrkböcker för att hitta och bekräfta en persons släktskap och dokumentera resultatet av sina efterforskningar. Detta är vad som klassiskt kallas för att släktforska.

För många innebär det dock att man hellre letar efter färdigställd dokumentation genom att söka och efterfråga information som andra redan forskat fram. I den här gruppen ingår självklart de som hellre anlitar en professionell släktforskare att göra jobbet själva. Nuförtiden börjar även "vanligt" folk att anlita hjälp med många typer av hantverk, släktforskning inkluderat.

Sen finns där också en hel del "gör-det-självare" som dock inte har för avsikt att varken lära sig släktforska eller att betala för att få fram uppgifter.

Personligen tycker jag att alla har rätt att själva välja sitt sätt att släktforska på. Jag tycker själv att detektivarbetet är jättekul och intressant samtidigt som jag förstår och respekterar den som tycker tvärtom.

"Det man inte vet lider man inte av..." sägs det och det stämmer nog bra. Tusentals svenskar har idag en antavla eller släktträd man känner sig stolt och glad över, trots att de ofta är helt eller delvis felaktiga!

Mitt råd är att aldrig lita på uppgifter man hittar "på nätet"... Använd dem gärna som underlag och hjälp, men se alltid till att kontrollera och verifiera uppgifterna själv (eller anlita någon att göra det).
Detsamma gäller uppgifter från CD-skivor och liknande som ofta innehåller massor av felaktigheter som jag ser att många bara matar in i sitt säktträd utan vidare.

Man kan självklart göra fel även om man forskar själv också. Kyrkböckerna är fyllda med felaktigheter och det är lätt att läsa fel även om man är ganska duktig på att läsa gammal handstil.
Namnförväxling är också en vanlig orsak till att ens forskning plötsligt leder in på irrvägar.

Att söka i Google, på Disbyt, Scangen, DDSS, Familysearch, Ancestry, MyHeritage, Geni, osv är alltså ofta ett jättebra hjälpmedel om man kört fast eller behöver lite hjälp, inte bara för "gör-det-självare", men använd det bara som ett hjälpmedel och inte som en källa.

2011-10-28

Segersta i Hälsingland

En av mina absoluta "favoritförsamlingar" vad avser släktforskning är Segersta i Hälsingland!

Jag har aldrig varit i Segersta rent fysiskt, men jag har spenderat tusentals timmar i Segerstas kyrkoböcker i jakt på mina rötter.

Jag har nämligen ganska många av mina anor i just Segersta församling, drygt 50 stycken som jag vet är födda där och troligen ännu fler som inte gått att bekräfta.

Jag kan alla byar och gårdar och känner till alla de större släkterna där. Åtminstone som det hette och såg ut fram till början av 1900-talet. Sen har det nog hänt en hel del jag inte vet så mycket om...

Segersta ligger granne med Bollnäs, Hanebo, Skog, Bergvik, Mo och Rengsjö och en del av församlingens byar överfördes till Hanebo församling i slutet på 1700-talet, vilket innebär att det kan uppstå lite förvirring ibland när t.ex någon bonde kunde vara född i Acktjära i Segersta, men sen dog i Acktjära i Hanebo, trots att han aldrig hade flyttat...

Min mormor hade kanske varit i Segersta någon gång i sin barndom, det var närmast hennes morföräldrar som kom därifrån, men mina anor där är alltså annars ganska långt tillbaka i tiden...

Jag har under många år samlat på mig en hel del information om vilka som befolkade Segersta från mitten av 1600-talet och fram till början av 1900-talet. Kanske jag försöker göra något av all den informationen i framtiden. En bok, cd-skiva eller hemsida? Vi får se...



Segersta hette för länge sedan Särsta och en del namnförväxlar ibland församlingen med Segerstad församling i Värmland...

En ganska intressant bok där man kan läsa en hel del om socknens historia är boken "Två Hälsingesocknar" av Nils C. Humble utgiven 1934.

2011-10-20

Hur viktigt är det biologiska ursprunget?

Släktforskning går ut på att söka sina rötter, sitt ursprung och i de allra flesta fall är det biologiska ursprunget det som anses vara det "viktigaste".

Men här faller släktforskningen till viss del på eget grepp... Vi använder gamla kyrkböcker för att spåra vårt ursprung, men det som står i födelseboken behöver ju inte vara med sanningen överensstämmande! Framförallt inte vad gäller uppgiften om barnets far. Barnets mor anses vara en mer säker uppgift.

En del forskare anser att flera procent av hela mänsklighetens befolkning har en helt annan pappa än den de tror sig ha!

Ur en släktforskares perspektiv känns denna teori väldigt jobbig. Vi vill gärna hoppas och tro att det som står i kyrkböckerna är rätt, vi anser det vara sanningen och våra "bevis".
Och det har heller inte funnits något som kan motbevisa det som står i kyrkböckerna... Förrän nu då detta med DNA-tester börjat bli aktuellt.

För till skillnad mot det som skrivs i födelseboken, som i bästa fall är sant, så visar DNA alltid sanningen och är ett riktigt bevis!

Än så länge är DNA-tester inom släktforskning inget som är standard, men det tror jag att det kommer att bli. De flesta släktforskare söker "sanningen" och reviderar sina forskningsresultat om det framkommer "bevis" på att det man trott tidigare visar sig vara felaktigt.

Släktforskning, så som vi bedriver den idag, kommer inte att fungera längre!
För idag kan vi inte lita ens på ett släktskap mellan mor och barn, inte ens om vi skulle bevittna förlossningen med egna ögon så kan vi vara säkra på att barnet är släkt med kvinnan som just fött fram det!

Teknisk utveckling har gett oss möjligheter som vi tidigare ens aldrig kunnat drömma om. Spermiedonation har funnits ganska länge nu. Massor av barn och numera vuxna, har en spermadonator som far och de flesta föräldrar talar aldrig om det för dem eller någon annan.
I Sverige har barnet rätt att få veta vem deras biologiska far är, men de flesta frågar aldrig eftersom de inte har en aning om att deras far var en spermadonator.


Nuförtiden går det att göra äggdonation också, liksom embryodonation och man kan använda surrogatmödrar att föda sitt barn med. Alla metoder är ännu inte möjliga att få utförda i Sverige, men i andra delar av världen och många svenskar reser idag utomlands för att få hjälp.
Allt detta är helt fantastiskt och ger ofrivilligt barnlösa möjlighet att få barn. Men det är en mardröm sett utifrån släktforskningsperspektiv...

Möjligheten att frysa in och långtidsförvara spermier, ägg och embryon gör det också möjligt att vi t.ex kan bli föräldrar långt efter att vi själva har dött, vilket skulle se riktigt knasigt ut i våra traditionella födelseböcker...

"Blod är tjockare än vatten" är ju ett bekant uttryck. Att biologin anses vara så viktig beror kanske på att vi faktiskt i grund och botten är biologiska varelser. Många adopterade har växt upp med världens bästa föräldrar, men ändå är man ofta nyfiken på det biologiska ursprunget.

En del hävdar att det är bra att veta sitt genetiska, biologiska ursprung främst för att kunna se om det finns viss sjukdomshistorik eller annan genetisk påverkan som kan vara bra att känna till. Vi kan aldrig ändra på vårt biologiska ursprung, men vi kan dra lärdom av det.

Risken att vi så småningom ovetandes börjar gifta oss med halvsyskon eller nära släkt kan möjligen oroa då vi vet att människor är ganska känsliga för inavelseffekter.
I Sverige utförs en s.k hindersprövning innan två personer ska gifta sig, vilket går ut på att en kontroll görs att man inte redan är gift, att man är myndig och att man inte är nära släkt med varandra. Dock görs kontrollen av släktskap endast utifrån vanliga källor ur folkbokföringen.
Man kan gissa att det "i framtiden" blir obligatoriskt att det görs även någon form av DNA-test för att kontrollera att inget "dolt" nära släktskap finns.

Vad jag hört så förekommer det bl.a i USA redan idag att folk som ämnar gifta sig och bilda familj gör DNA-test på eget initiativ för att säkerställa att de inte är nära släkt. Framförallt gäller det personer som känner till, eller misstänker att deras pappor är spermadonatorer. (I USA och många andra länder kan inte barnen få veta vem som är deras far om det är en donator, då de vill skydda anonymiteten hos donatorerna.)

Det är ibland lätt hänt att släktforskare glömmer bort det sociala arvet vi och våra anor fått av våra föräldrar (oavsett om de är biologiska föräldrar eller ej) och att detta självklart är minst lika viktigt som den genetiska arvet. Troligen ännu viktigare då överlevnad för människor framförallt handlar om att ha tillgång till omvårdnad i form av mat, husrum, kläder, utbildning, osv. Utan det så spelar det ingen roll hur bra de genetiska förutsättningarna är!

2011-10-16

Snacka med gamlingarna...

Ett av de vanligaste råden man ger folk som vill börja släktforska är att de ska börja med de levande innan man går över till de döda... Dvs hör vad dina levande släktingar vet om släkten innan man börjar jobba med kyrkböckerna!

Men det är inte alltid helt lätt, alla är inte så villiga eller intresserade att "rota i det förflutna" som man själv är av att få veta.

Mina föräldrar var väldigt unga då de fick mig, vilket medförde att mina far- och morföräldrar var i livet då jag föddes. Min farmor dog dock då jag var 10 år och inte ännu hade haft en tanke på att släktforska. Min farfar dog när jag var 16 och då hade jag börjat släktforska, men tyvärr inte hunnit prata något med honom innan han dog...

Min morfar och mormor hade jag dock väldigt bra kontakt med under hela min barndom och långt in i vuxen ålder. Och här kunde jag snart se att det var tydliga skillnader i hur de upplevde mitt släktforskande; Morfar var väldigt intresserad och nyfiken och vi pratade massor om hans barndom och vad han kunde minnas av släkten.
Min mormor däremot var skeptisk och misstänksam;- "Varför rota i det förflutna, det som hänt har hänt...", var något hon sa och hon kunde inte förstå att jag hade med "hennes" ursprung att göra, utan såg det som en privat angelägenhet...
Men visst lyckades jag ändå få henne att tala lite om sin barndom, men hon var tämligen ointresserad av att höra vad jag hittat.

Nu skulle man ju kunna tro att min mormor hade "något att dölja" och att hennes släkt skulle ha varit konstiga eller hemska människor, men jag har trots ganska omfattande forskning inte hittat något som man kan anse vara känsligt eller mysko. Så hennes inställning var nog helt enkelt baserad på ett ointresse av det förflutna i kombination med att hon ansåg att det var av privat karaktär...

Vad gäller både min morfar och mormor så hade de en tuff barndom om man jämför med hur vi lever idag. Morfar var uppväxt i en statarfamilj i Skåne och blev kanske som vuxen lite utanför sin släkt då han lämnade Skåne.
Mormors familj kajkade runt i Hälsingland och Gästrikland där hennes far jobbade som snickare och andra diversearbeten. Mormor vara bara 10 år då hennes mor dog och hon lämnade sin familj tidigt och hamnade även hon nere i Stockholm.

Enligt en historia så cyklade mormor från Hamrånge ner till Stockholm då hon var 15 år gammal, en bedrift även idag med 21-växlade cyklar och fina vägar. Men detta var alltså 1930! Men tur var ju det för då kunde de ju träffas, en skåning och en hälsing...

Edit Svedlund och Torsten Wong
Torsten Wong och Edit Svedlund, som var mina morföräldrars namn, gifte sig 1941 i Stockholm.
Här är en fin bild på dem som troligen är från deras bröllop.
Jag har mycket att tacka mina morföräldrar för och jag är glad att jag hann prata med dem under många år om släktforskningen (även om mormor var lite vrång som sagt...).
Hade de levat idag hade jag nog tjatat på dem att få ta ett DNA-test. Så passa på att fixa det för era far- och morföräldrar medan de fortfarande är i livet.

Och som sagt; Prata med dem, de har oftast information som är ovärderlig och som aldrig går att få fram ur kyrkböckerna!

2011-09-14

Urfadern...

Alla släkter har ju en grundare, en stamfader som var den förste att börja använda sig av ett släktnamn som sedan nedärvts vidare i generationer framåt.
I mitt fall tillhör jag släkten Lindberg. Ett släktnamn som dock inte alls är unikt utan snarare så vanligt förekommande och utspritt att det nästan känns lite tråkigt...

Min Lindberg-släkts urfader var Gustaf Wilhelm Lindman som tog sig namnet Lindberg omkring år 1873. Exakt varför han bytte är väl inte helt säkert. Men mest troligt var att han blev tvungen att byta sitt efternamn, Lindman, eftersom det även fanns en soldat på roten som skulle heta just så (Lindö rote i Vallentuna).

Varför han istället valde att ta sig, det redan då ganska vanliga släktnamnet, Lindberg kan man ju endast spekulera kring. Det kan ha varit att han använde det befintliga Lindman som grund och sen mixade med gårdsnamnet Berg där han var uppväxt. Eller så kanske blandade han Lindman och Wahlberg (som var hans morfars namn och den som uppfostrade honom).

Hans morfar hade tidigare varit just soldat Lindman, men han bytte tillbaka till sitt tidigare namn Wahlberg när han pensionerats. Många av hans barn bytte också till Wahlberg, men Gustaf Wilhelms mor behöll sitt Lindman resten av sitt liv. Men å andra sidan hade hon ju för länge sedan lämnat Vallentuna bakom sig och levde i Stockholm.

Så det var alltså Gustaf Wilhelm som blev grundare till den Lindberg-släkt jag hör till och vi är idag ungefär 30 personer som lever och bär namnet Lindberg tack vare vår "Urfader"...  Ättlingar finns det dock betydligt fler av.


Gustaf Wilhelm Lindberg 1858-1924
 Enligt en av mina fastrar är detta en bild (eller teckning?) på släktens urfader då han var ung...
Han gifte sig 1891, så troligt är väl att den är från den tiden.
Han var född 1858, började arbeta som statdräng 1874 och fick 10 barn som uppnådde vuxen ålder.
Som statare flyttade familjen mycket och levde antagligen ett ganska hårt liv.
Gustaf Wilhelm Lindberg dog 1924 i en ålder av 66 år.
Vem som var hans far är fortfarande okänt, men nu ska det snart skickas in ett DNA-test från min far och förhoppningsvis kan det ge oss ledtrådar till att hitta fadern till urfadern...

I vår DNA finns ju facit och det ska bli oerhört spännande att se vad resultatet blir. Och det bästa av allt är ju att det kommer att fortsätta vara intressant under många år framåt då det hela tiden tillkommer nya DNA test att jämföra mot.

För genealogisk DNA-test anlitar jag Family Tree DNA för att det är det företag som är helt inriktat och anpassat för släktforskning. De ligger dessutom i framkant vad gäller utveckling av tekniken och har hundratusentals med nöjda kunder redan idag.
Jag skulle tro att de flesta släktforskare kommer att komplettera sin släktforskning med ett DNA-test inom de närmaste 5-10 åren.
Vilket i sin tur kommer att revolutionera och ta släktforskningen in i en ny dimension och tidsålder. Spännande är bara förnamnet!

2011-08-31

Fader okänd och FamilyFinder DNA-test.

Går det att komma vidare med släktforskningen trots att man hamnat i en återvändsgränd i form av "fader okänd"?
Dvs när man letat i de alternativa källorna till kyrkböckerna men ändå kammat noll?
Svaret på detta måste bli: JA med de moderna DNA-tester som nu börjar bli tillgängliga!

I mitt arbete som släktforskare så stöter jag nästan dagligen på detta med att det saknas angivna föräldrar till barn i födelseböckerna. Ofta väljer mina kunder att försöka hitta den okände föräldern i alternativa källor, men beroende på omständigheterna och när i tiden det rör sig om, så blir resultatet tyvärr alltför ofta negativt.

Men nu har det börjat bli allt vanligare med släktforskningsrelaterad test av DNA och det här öppnar upp helt nya och spännande möjligheter att faktiskt kunna ta sig ur återvändsgränden och komma vidare med sin släktforskning.

Jag rekommenderar nuförtiden alltid mina kunder att låta göra ett DNA-test oavsett om de har några luckor eller okända fäder i sin antavla. Anledningen är ju att man, förutom att hitta fler släktingar och få veta mer om sitt ursprung, även kan hjälpa andra att lösa mysterier.

Jag vågar påstå att alla seriösa släktforskare kommer att vilja testa sitt DNA inom en ganska snar framtid eftersom detta öppnar upp en helt ny dimension till den traditionella släktforskningen!

Testerna man kan ta är många och en del tycker det verkar krångligt att välja och bestämma sig för vilket test man ska ta och vem man ska låta utföra det. Jag har personligen kännt samma sak.

Men eftersom släktforskningen är det primära och man vill låta testa sig för att få veta mer om sin släkt och sitt ursprung, alternativt hjälpa andra med släktrelaterade mysterier, så anser jag att man bör välja en leverantör som är dedikerade att hjälpa just släktforskare och då anser jag att FamilyTreeDNA är det bästa alternativet!

Hos dem kan man beställa ett flertal tester för att testa de vanliga Y-DNA och Mt-DNA, men de har även ett ypperligt bra och spännande test som de kallar FamilyFinder och som går att använda av både män och kvinnor med syfte att just försöka finna svar på gåtor och mysterier som t.ex om man har en "okänd" morfar eller farmorsfar osv. Testet är nämligen inriktat att fungera optimalt inom de närmsta fem generationerna och kan ge en släktforskare det material som behövs för att kunna lösa just såna mysterier.

Det här är också ett test som du mycket väl kan beställa till dig själv även om det t.ex är din farmorsfar som du försöker hitta, men självklart har du något större chanser att få ett mer effektiv resultat om du kan komma så nära den person som du letar efter som möjligt. Dvs är farmor fortfarande i livet är det mer optimalt att låta testa henne istället.
Och som sagt, även du som har ett "komplett" släktforskningsresultat kan ha stor nytta av detta test både för egen del att hitta fler släktingar, men också för att hjälpa andra då all släktforskningsrelaterad genetisk information som hamnar i databasen är till nytta för alla!



Klicka gärna på bilden och du kan läsa mer om FamilyFinder och beställa direkt!

2011-08-22

Släkt med kungen?

Kronprinsessan Victoria är tydligen gravid och vi får väl förmoda att den blivande fadern är Daniel Westling, som nuförtiden blivit prins. Deras barn, lär väl i framtiden bli kung eller drottning i Sverige (om vi nu inte hunnit avskaffa monarkin innan dess...).

Adel och kungligheter är ju inte så ofta släkt med "vanligt" folk, de brukar gifta sig inom sina egna kretsar.
Men nu när vi plötsligt fått in en "man av folket" i den kungliga familjen, så lär det bli ganska många svenskar som plötsligt är besläktade med den blivande kungen eller drottningen.

Detta gäller faktiskt även för egen del då jag vet att jag är släkt med Daniel Westling. Inte särskilt nära släkt, men besläktade på flera sätt...

Våra närmsta gemensamma anor är Per Johansson Wall (som hette Borg under en period) och hans hustru Kerstin Nilsdotter.
Per Wall skall vara född 1730 i Ockelbo (X). Han dog 1806 i Hanebo (X).
Kerstin var född 1726 i Arbrå (X) och dog även hon 1806 i Hanebo...

Via dessa finns faktiskt två släktanknytningar, Daniels farfars mor, Brita Westling (1868-1965) hade nämligen det så att hennes föräldrar var kusiner med varandra...
Daniels farfars far tog sig namnet Westling ifrån denne Brita då de gifte sig, vilket kanske var lite mer ovanligt på den tiden...

Den här Per Wall är alltså min mormors morfars farfars morfar och till Daniel Westling är han farfars morfars farmors far OCH farfars mormors farmors far.

Sen har jag och Daniel även gemensamma anor i paret Erik Nilsson (1641-1719) och hans hustru Anna Svensdotter (1643-1713) som levde i Segersta (X).

Den här Erik Nilsson är farfars mormors mormors mormors far till Olof Daniel Westling och mormors morfars farmors farfars farfar till mig.

Troligtvis finns där ytterligare några släktopplingar som jag inte hunnit hitta ännu...

Om jag räknat rätt så är min mamma sexmänning med Daniel Westling och får de nu ett barn så blir jag alltså sjumänning med den blivande kungen/drottningen...

Sen vete sjutton om ett släktskap med någon är så mycket att skryta med, oavsett om det är en prins, blivande kung eller världsberömd operasångare. Men släktforskare gillar ju att hitta släktingar av alla de slag.
Och backar vi tillräckligt långt bakåt i tiden så är ju i princip alla släkt med alla.

På bilden syns Victoria Bernadotte och hennes man Daniel Westling som är min mors sexmänning...
Daniel är egentligen född i Almby (T) men brukar sägas vara från Ockelbo.

2011-07-31

Att ha släktträdet online...

Många väljer att ha sin släktforskning online och helt eller delvis åtkomlig för andra. Nuförtiden finns det ju dessutom ett antal färdiga tjänster och system att använda sig av och man slipper skapa egna hemsidor.

Varför vill man då ha släktforskningen synlig ute på nätet? Ja skälen kan ju variera, men vanligast är nog att man vill kunna komma i kontakt med andra som forskar inom samma släkt eller rent av är släkt med en själv.
Sen finns det nog en del som gärna delar med sig av vad man själv har forskat fram för att hjälpa andra. Precis som folk delar med sig av sina recept och annat...

Det finns också många som tycker att det är enkelt och bra att kunna ha släktforskningsarbetet online så att den närmaste släkten kan vara delaktig i både resultat och kanske forska tillsammans.

Redan 1996 hade jag min släktforskning online på egen hemsida hos "Torget" och har under åren fått många kontakter, både okända släktingar och andra som forskat i samma områden osv. Kul och trevligt men ganska mycket pyssel med uppdateringar och att få all information att bli någorlunda överskådligt.

Dock plockade jag bort det mesta för några år sedan då dels mitt ganska omfattande material började att säljas på bl.a cd-skivor av folk jag aldrig ens hört talas om, dels hade jag inte riktigt orken att fortsätta hålla alla databaser och sidor uppdaterade.

Men jag har haft en del av mitt material tillgängligt för den närmast berörda släkten och då framförallt på sajten MyHeritage där jag haft två olika sajter, en för släkten på min fars sida och en för släkten på min mors sida.
Det har fungerat bra och är helt gratis så länge man håller sig inom ramarna och inte har för mycket individer inmatade eller överskrider den ganska väl tilltagna gränsen för mängden uppladdade bilder och liknande.

Dessutom har jag nu på senare tid även börjat lägga upp ett enklare släktträd på Ancestry och även på Geni. Mest för att testa och kunna jämföra för att sedan kunna hjälpa och ge rekommendationer till mina kunder som i många fall också är intresserade att lägga ut sin antavla på nätet för att deras familj ska kunna ta del av den och hjälpa till att fylla på med foton och andra intressanta detaljer.

Det finns en hel del andra intressanta webtjänster som jag tänkte testa och återkomma med lite information om senare, bl.a GeneaNet.

Helt klart är att detta även är "big business" och att man visserligen kan komma ganska långt på det man får gratis, men att man i de flesta fall blir "lockad" att utöka tjänsten och börja betala för den för att få mer plats eller mer funktioner.



Här ett exempel från MyHeritage.






Mitt tips om du ska börja lägga ut ditt släktträd på nätet är att först fundera på i vilket syfte du gör det och sen välja ut några av tjänsterna och jämföra vad som passar dig bäst.


2011-06-30

Indexera mera...

Släktforskning innebär mycket letande i olika källor. En del tror att man nuförtiden bara kan slå in sitt personnummer och sen spottar en dator ut en antavla automatiskt, men dit är det nog långt ännu...

Det som däremot ständigt sker är att olika källor överförs till digitalt media. Oftast i form av avfotografering som egentligen inte innebär att man kan sluta att leta, utan endast att man kan leta på datorn istället för att bläddra i böcker. Letandet går möjligen snabbare och tillgängligheten blir större.

Men sen finns det även projekt som går ut på att skapa sökbara register utifrån olika källor. Ett flertal CD-skivor har getts ut de senaste åren som kan vara en mycket värdefull hjälp för den som släktforskar. Det största problemet med detta är att allt jobb måste göras manuellt. Dvs någon måste sitta och läsa i orginalkällan och sen skriva ner vad de läst i ett dataregister. Personen som utför arbetet bör lämpligen vara ganska duktig på att läsa, framförallt otydlig och ålderdomlig text och vara insatt i äldre stavning och namnformer. Självklart bör slarv undvikas, men trots detta är det ju lätt hänt att personen antingen läser fel eller skriver fel...

Ofta är den här typen av indexering ganska små lokala projekt som släktforskarföreningar eller enskilda släktforskare utför i enstaka församlingar eller gårdar inom en församling. Den färdiga databasen kanske endast används av ett fåtal personer trots att många skulle vara intresserade av att använda den. Ibland finns databaser tillgängliga på Internet och kan till och med vara gratis att söka i och ibland finns databasen på CD-skiva och måste köpas.

Fördelarna med ett sökbart register är ju flera; Det går snabbt och man kan hitta personer på någon minut som det annars kanske skulle ta flera år av intensivt letande att hitta och dessutom blir det lättläst och tydligt.

Ancestry heter ett multinationellt företag som är släktforskningens motsvarighet till snabbmatens McDonalds. Ett amerikanskt företag som specialiserat sig på att tjäna pengar på släktforskare, eller att komersiellt erbjuda tjänster åt släktforskare.
En av Ancestrys stora saker är att just indexera olika källor och göra dem sökbara för släktforskare och se till att ta bra betalt för detta. Inget fel med det så länge efterfrågan finns och det gör den.

Det går bra för Ancestry, de köper upp andra företag inom släktforskningen och sväller ut likt en amöba och är involverade i nästan allt som rör släktforskning. Tv program, böcker, dataprogram osv. Företaget är börsnoterat och gör stora vinster.

Deras framgång och storlek gör att de ganska "lätt" kan genomföra relativt stora indexeringsprojekt. Det senaste man lanserat nu i Sverige är en databas med alla födda personer i Sverige under åren 1880-1920. Dvs 40 år av födelseböcker har man satt folk att läsa och skriva av. Drygt 5,6 miljoner födslar har man indexerat och självklart är det ett imponerande arbete.

Jag beslöt mig för att testa den här tjänsten eftersom jag lämpligt nog hade en person som var född 1911-05-09 och död 1962-11-04. Jag hade alltså ingen aning om vart personen var född och att sitta och leta igenom alla sveriges församlingars födelseböcker för året 1911 och leta efter denna Karl Göran vore såklart ett jobb som skulle kunna ta veckor att genomföra (om man nu inte hade tur och träffade rätt tidigt).
På Ancestry lägger man fiffigt nog ut möjligheten att söka i databasen även om man inte har betalt för tjänsten, men självklart får man inte se hela resultatet av sökningen förrän man betalat.

Jag sökte och fann vad som såg lovande ut, betalade och fann att det inte alls var rätt person. I databasen fanns överhuvudtaget inte personen med... Konstigt tänkte jag, kunde han möjligen vara född i Finland eller så?
Tillbaka på ruta ett igen och nu tog jag istället kontakt med stadsarkivet i Norrköping där personen hade dött och bad att få information ur mantalsuppgifterna.
Efter ett tag framkom i mantalslängden att Karl Göran var född i Uddevalla församling.
Jag kollade omedelbart upp detta och mycket riktigt fanns Karl Göran med i födelseboken där med rätt datum och allt.

Frågan blev då varför fanns han inte med i Ancestrys databas med alla som fötts i Sverige mellan 1880 och 1920?
Tydligen har man missat att indexera Uddevallas födelsebok mellan 1898-1920, vilket är en ganska anselig mängd personer man alltså missat. Hur många fler församlingar som det ser ut på samma sätt vet jag inte, men helt klart är det inte alls säkert att du får vad du betalar för när du köper tjänster från Ancestry.

Men indexering är bra och kommer att föra släktforskningen framåt på många sätt. Risken är dock att folk inte kontrollerar uppgifterna man finner i dessa databaser och register gentemot källan de hämtats från. Många fel finns det och oftast är personerna som utför indexeringen inte så duktiga som de kanske borde vara.
Jag skickar ofta in rättelser till olika databaser som jag använder och finner felaktigheter i. det är bra att man kan rätta saker och ting, för ju fler släktforskare som granskar uppgifterna, desto mer korrekt blir det till slut.

Bland det farligaste man kan göra är att fullständigt lita på uppgifter som någon indexerat. Ta t.ex CD-skivorna "Sveriges befolkning 1880, 1890 och 1900" som är totalt nedlusade med felaktigheter. Fortfarande ett bra verktyg, men absolut opålitligt att använda som ensam källa.

Det stora genombrottet vad gäller sökbara databaser och register kommer bli när det går att göra samkörningar i dem, men under tiden får man vara glad för det som finns.

2011-06-21

Bilder från förr...

Jag tar hundratals bilder varje år på min son och min närmsta familj och det har jag gjort sedan det blev populärt med digital fotografering. Vissa bilder blir kanske fästa på papper, men majoriteten hamnar på olika digitala förvaringsplatser; hårddiskar, cd-skivor, dvd-skivor, usb-minnen, osv.

Det hela känns lite läskigt då man inte kan veta hur bra det blir i framtiden med att komma åt alla bilderna... Tekniken går framåt i rasande tempo och olika format och standarder förändras. Det är bara att se på detta med disketter... Hur många använder disketter idag? Mina senaste datorer har inte ens någon fysisk enhet för att läsa disketter, så alla mina "back-uper" och annat jag förr tyckte var viktigt att spara är nuförtiden inte längre åtkomligt för mig. Och skulle jag mot förmodan hitta en diskettläsare är det inte säkert att det sparade materialet längre är i bra skick...
Det gäller t.ex även filmer på VHS-band som man sparat för "framtiden" och som vid en uppspelning nu (om man hittar en VHS-bandspelare...) så kan filmerna på barnen, bröllopet, osv kanske bara vara ett flimmrigt brus...

Förr i tiden tog man inte bilder så ofta. Vanligt folk hade ingen kamera att springa runt och knäppa bilder med i tid och otid, utan man gick till en fotograf och lät denne ta ett porträtt eller familjefoto som man sedan ramade in och satte upp på väggen eller sparade i ett fint album.
Detta gör att man sällan ser bilder från förr som visar något vardagligt. Nästan alla som är med på bild är klädda i bästa finkläderna och oftast tagna i en fotoatelje.

De här bilderna från förr som vi släktforskare oftast älskar - och ibland hatar!
Vi älskar dem för att det är så värdefullt att kunna få se sina anor och gamla släktingar på bild och vi hatar dem för att det oftast inte är någon ordning på de gamla bilderna och ingen vet vem som är vem och när de är tagna... Det här är ett stort problem som man då, liksom nu, inte tänker på. Självklart känner du till vem du har tagit bilder på. Men sen blir vi gamla och glömska och till sist dör vi. Bilderna är kvar, men nu plötsligt är det mer osäkert om en bild föreställer mormor eller farmor, eller kanske det var en bild på tanten som bodde i huset brevid?

Enklaste lösningen på det här problemet är att man försöker märka sina bilder med namn och år och kanske plats. Givetvis får man vara försiktig och inte förstöra bilderna, men hellre en identifierad bild med några kråkfötter på än en fin bild där man inte vet vem bilden föreställer...

Jag har tyvärr inte särskilt många bilder från förr. Jag har en låda med diverse blandade bilder som har varit mina morföräldrars. De flesta bilderna är tyvärr omärkta och även om vi ibland kan gissa, så vet vi inte med säkerhet vilka alla personerna är.

Det finns nuförtiden vissa dataprogram som med tämligen avancerade metoder är duktiga på att analysera bilder och göra jämförelser och kunna identifiera personer på bilder. Det bästa är då om man har bilder på en person som man vet med säkerhet vem det är och sen kan man låta programmet jämföra med andra bilder och se om det kan vara samma person som t.ex barn osv. Men än sålänge är den tekniken inget som är billigt eller enkelt att använda för vanligt folk...

Jag har en släkting på min morfars sida som ibland skickar mig lite bilder från förr som funnits i hennes familjs ägo. Sånt här är guld värt och något som man med dagens teknikutbud på scanners eller digitalkameror lättare kan dela med sig av. Plötsligt kan man som släktforskare få ta del av gamla och värdefulla bilder och detta är ju också en form av "back-up" på orginalbilden, liksom man kanske kan få hjälp att identifiera personer på bilderna.

Det finns en trevlig tjänst som heter Porträttfynd och där folk kan skicka in sina gamla bilder (kopior) som kanske kan komma till glädje för någon annan eller som man kan försöka få hjälp med att identifiera personer. I skrivande stund finns det 112184 bilder där att titta på. Helt fantastiskt!
Gå till Rötter och sen klickar du på Porträttfynd i menyn för att kunna se bilderna.

Den här bilden fick jag nyligen från min käre släkting Christine och det är inte något ateljefoto, utan ovanligt nog en utomhusbild som ska föreställa Agda Wong (1885-1934) och hennes mor Anna Sofia Svensdotter (1862-1945). Dvs min morfars faster och farmor.

2011-05-25

Felaktigheter i kyrkböckerna

De flesta släktforskare lär sig med tiden att aldrig riktigt lita på informationen i kyrkböckerna... Visst är det våra primära källor och vi är ju oftast helt beroende av dem för att kunna släktforska överhuvudtaget.
Men som sagt, man kan aldrig riktigt lita på dem...
I vissa fall är det inte så illa; kanske inte födelsedatumet som anges i husförhörslängden matchar exakt med datumet i födelseboken, eller så har prästen blandat ihop en persons efternamn och skrivit Svensdotter istället för Larsdotter... Såna småfel kan man räkna med överallt.

Men i vissa delar av landet tycker jag mig märka att framförallt husförhörslängderna är i vissa fall mer fel än rätt i!
Jag har själv många anor från Skåne och har ägnat många år med näsan i just skånska kyrkböcker, så jag vet att de brukar kunna vara lite jobbiga.
Oftast saknas husförhörslängder överhuvudtaget på 1700-talet och brukar börja långt in på 1800-talet istället, samt att det just tycks vara mer felaktigheter i dessa husförhörslängder än det tycks vara i många andra delar av Sverige. Eller?

Jag kontrollerar personligen alltid uppgifter från en husförhörslängd gentemot respektive födelse och dödbok, vilket gör att jag ganska ofta får jobba lite mer än andra tycks göra.
I husförhörslängden kan det stå att Elna Svensdotter är född 1786-12-07 i Församling X, men när man sen kollar födelseboken för X så finns Elna inte med överhuvudtaget...  Av rutin så kollar man ju självklart de närmsta åren i födelseboken och noterar om det kan vara så att det "bara" var årtal- eller datum som var fel.
Tittar man i Disbyt eller på folks hemsidor, så anger de alla att Elna är född 1786-12-07 i X...
Visst kan det vara så att Elna verkligen var född då i X församlig och att hon olyckligtvis missats av prästen som därmed inte fått med henne i födelseboken, sånt händer...

Men i de flesta fall så visar det sig faktiskt att Elna går att hitta i en födelsebok, kanske till och med med rätt födelseår- och datum, men i församling Y eller Z istället...

Nu senast satt jag och arbetade med en större antavla på sex generationer och samtliga anor var i detta fallet just från Skåne. Jag hade hittat samtliga 64 anor i generation sex i husförhörslängderna, samtliga med födelseår- och datum och angiven födelseförsamling. Här tycks majoriteten av alla släktforskare ha nöjt sig.
(Det ser ju toppenfint ut med 64 anor med komplett födelsedatum och församling.)
Men som sagt så nöjer inte jag mig med detta, utan jag vill nu verifiera och hitta dessa 64 personer i respektive födelsebok också.
Och då visar det sig, hör och häpna, att 57 stycken av dessa 64 inte gick att verifiera i födelseboken!
57 av 64 = 89 % FEL! Och utav de sju som faktiskt gick att hitta i rätt födelsebok var det endast två som stämde helt, de andra fem hade fel födelseår- eller datum.


Nu fick jag ju istället börja spåra folk hit och dit (skåningar tycks flytta betydligt mer mellan församlingarna, vilket kanske är en av anledningarna till att prästerna till slut vimsar ihop allt och det blir så många fel?), samt att systematiskt leta i närliggande församlingar efter folk.

Till sist hade jag lyckat hitta 51 av de 57 felaktiga personerna och därmed fått en korrekt födelseförsamling på dem och i många fall även korrekta födelseår- och datum. Det var sex personer jag inte lyckades med säkerhet fastställa vart de var födda, så dessa fick lämnas med "okänd födelseförsamling", vilket inte ser lika snyggt ut, men åtminstone inte är en oriktig uppgift som majoriteten av de andra släktforskarna tycks nöja sig med.

Sen får man nästa problem då kunden hör av sig och frågar varför jag noterat att Elna Svensdotter var född i Z, då han "sett att många andra forskare hittat att hon är född i X"...  Känns ju lite kaxigt att behöva svara att alla andra har fel och mina uppgifter är de korrekta, men det kan jag leva med...

Dock inser man ju hur många släktutredningar och antavlor som faktiskt är helt fel och att detta dels beror på att många "slarvar" med kontrollen av informationen, men också på att kyrkböckerna är så genomlusade med felaktigheter, förväxlingar och vilseledande spår...
Och det gäller självklart inte endast i Skåne.

2011-05-11

Minnesluckor...

Kyrkböckerna... Släktforskarens främsta källor. Optimalt så finns det husförhörslängder, födelse-, vigsel- och dödböcker från slutet av 1600-talet och fram till "nutid" i obruten följd. Finns där också flyttlängder så är lyckan närapå fullständig.
Men så ser det ju tyvärr ut i mer sällsynta fall, mer vanligt är att husförhörslängderna börjar en bra bit in på 1800-talet och att födelse- och dödböcker kanske finns från mitten eller slutet av 1700-talet.

Har man otur, vilket jag tycker mig ha ibland, så har kyrkböckerna brunnit upp i slutet av 1800-talet och lämnat ett stort svart hål i församlingens samlade historia. Visst finns det ibland mantalslängder och domboksmaterial som gör att man åtminstone kan få fram något, men det är endast marginellt mot vad man annars hade kunnat hitta i fullständiga kyrkböcker.

Jag har anor från Hamrånge församling i Gästrikland (Gävleborgs län). Hamrånge är tyvärr en församling där kyrkböckerna är mycket bristfälliga och med enorma luckor.
Husförhörslängderna börjar visserligen 1723, men är ganska ofullständiga fram till omkring år 1770.
Sitter just nu och letar i dödboken och ser att det t.ex är lucka mellan år 1727 och 1738.
Man undrar vad som hände under dessa 11 år och hur många personer som dött utan att lämna spår efter sig i historien?

Det kan vara väldigt frustrerande för en släktforskare att hamna med sin forskning i församlingar med stora luckor i kyrkböckerna. Risken är stor att man inte kan komma vidare bakåt och att vissa viktiga uppgifter aldrig går att bekräfta eller hitta.

Annars brukar jag tycka att en del skånska församlingar är riktigt jobbiga då de oftast börjar först långt in på 1800-talet, men jag har insett att det finns "tråkiga" församlingar överallt i Sverige. Ibland finns det ju kyrkböcker men de är i så uselt skick att de i princip är oläsliga vilket också är jobbigt.

En relativt lättläst och bra bild från Hamrånge hfl 1723. Man får vara glad för det kyrkboksmaterial som trots allt finns kvar och nu bevarats för framtiden genom att de fotograferats av.

2011-04-25

Släktforskning med hjälp av DNA-teknik.

Nuförtiden börjar det bli mer populärt att använda DNA-teknik i sin släktforskning. Dvs att man får fram sin s.k Haplogrupp.
Jag håller precis själv på att läsa in mig på ämnet och lära mig mer om hur jag på bästa sätt skulle kunna ta hjälp av modern DNA-teknik i släktforskandet.

Det finns flera spännande aspekter varför det kan vara bra att komplettera sin traditionella släktforskning med test av DNA;
  • Det kan fungera som en kvalitetskontroll över att de uppgifter man har funnit är korrekta. Vetenskapen säger att rent allmänt så har det under hela människans historia varit så att ungefär 10 % av alla barn som föds inte har den pappa som man tror att man har.
  • Man kan få hjälp att hitta okända släktingar och lära sig mer om sitt ursprung, som man annars aldrig skulle hitta genom traditionell släktforskning.
  • Man kan vara delaktig och ge ett birag till den internationella forskningen där man försöker kartlägga hur människan har utvecklats och spridit sig över vårt jordklot.
Det optimala vore ju om alla tog prov på sitt DNA. Men i nuläget får man väl säga att "ju fler desto bättre" och det börjar bli populärt även för folk som inte annars sysslar med släktforskning att låta ta prov på sitt DNA för att få lite spännande information om sitt ursprung.

Rent tekniskt så finns det förenklat sätt två olika DNA tester som är av intresse för släktforskare; Y-DNA där man kan följa arvet från far till son och mtDNA där man kan följa arvet från mor till barn. Det är alltså lite "orättvist" fördelat så att en man ärver dels sin fars Y-DNA och sin mors mtDNA, medans en kvinna endast ärver sin mors mtDNA.
Om man är kvinna och vill få veta mer om sitt "manliga" ursprung måste man alltså ta DNA prov från sin far eller bror (och hoppas att man inte tillhör de 10 % som har en annan pappa än man tror sig veta...)

Y-DNA ärvs i princip oförändrat från far till son och det gör att om jag själv tar DNA prov så vet jag att min far och hans far osv ska ha samma Y-DNA som jag själv har. Om jag låter min Y-DNA läggas in i en databas och det visar sig finnas andra män med samma Y-DNA så vet jag att vi är släkt och har haft en delad anfader på faderslinjen.
Vad gäller mtDNA så ärvs den alltså från mor till barn, dvs både till söner och döttrar. Men sönernas mtDNA går i sin tur inte vidare till deras barn, utan det kan bara nedärvas från kvinnor.

Så om jag tar prov på mig själv så är det alltså två raka linjer bakåt jag kan följa; min far, farfar, farfarsfar, farfarsfarfar osv med Y-DNA och min mor, mormor, mormorsmor, mormorsmormor osv med mtDNA.

Vill jag täcka in mer arvslinjer så måste jag försöka hitta släktingar som ger mig mer information utifrån hur deras koppling till släktlinjerna ser ut.
T.ex så kan jag låta ta prov från min morbror och då få vetskap om min morfars Y-DNA och därmed min morfars far, morfars farfar osv. Min morbrors mtDNA bör ju dock vara identiskt med mitt eget.
På det här sättet kan man försöka pussla ihop släktingars DNA för att få ihop en mer heltäckande översikt.

Det som kan tänkas vara lite känsligt vad gäller detta med att testa DNA vore ju om man får resultat som visar att man inte alls är släkt med folk man hittills varit släkt med... Det här tror jag kan skrämma en del från att testa sig faktiskt.

Sen är det ju inte gratis heller... De billigaste testerna kostar idag cirka 1000 kr och beställs framförallt från amerikanska företag där marknaden exploderat senaste åren. Nästan alla dessa företag erbjuder bra möjligheter att matcha sitt DNA mot en databas och man får frivilligt lägga in om ens kontaktuppgifter ska vara synliga för andra eller ej.


Jag lär återkomma med mer om detta i bloggen framöver.

Här är ett litet länktips till den Svenska Haplogruppdatabasen

2011-04-04

Att skriva en biografi

En biografi är en redogörelse för en persons liv framställd av någon annan. Om framställningen är gjord av personen själv kallas den självbiografi eller memoarer. Ordet biografi kommer ifrån grekiskans biographi´a, av bi´os 'liv' och gra´phō 'skriva'.

En biografi skrivs som en historia eller berättelse till skillnad från att enbart presentera fakta rakt upp och ner. Som underlag ligger självklart de fakta som funnits i kyrkböckerna, men berättelsen framförs på ett mer personligt sätt och innehåller reflektioner, tolkningar och åsikter av författaren, dvs jag, som skriver biografin.

Varje person är ju unik och har sin egen biografi, därför kan ju innehållet variera i det närmaste oändliga, men här kan du se ett exempel på hur en kortare biografi kan se ut. Det är min mormors morfars far som är huvudpersonen;

BIOGRAFI

Jöns Persson Trygg (1803-1876)

Tisdagen den 18 januari 1803 föds pojken Jöns i byn Sveden i Segersta församling i Hälsingland.
Hans föräldrar är dåvarande drängen, senare bonden, Per Jönsson och hans hustru Anna Nilsdotter.
Jöns är deras första barn och de har gift sig bara några månader tidigare, den 22 oktober 1802.

Onsdagen den 19 januari döps Jöns och faddrar och vittnen vid dopet är; bonden Lars Olofsson och hans hustru ifrån Västtjära och drängen Lars Larsson och pigan Sigrid Larsdotter ifrån Sveden.

I samband med Jöns födelse flyttar familjen inom socknen, från Sveden till Hullsta där Annas föräldrar finns.

I Hullsta kommer Jöns att bli kvar i 22 år, mellan åren 1803 till 1825. Under denna period växer familjen och Jöns får flera syskon;
Kerstin, född 11 augusti 1805
Nils, född 21 september 1808
Sigrid, född 12 september 1812
Per, född 4 juni 1815
Och till sist Lars, som föds 4 augusti 1818

1823 dör fadern i familjen, som då bara är 42 år gammal och detta tycks påverka familjens möjligheter att behålla gården. Jöns som är äldsta son blir nu istället soldat och får soldatnamnet Trygg. Det var ett soldatnamn som använts sedan länge inom socknen och som burits av flera soldater tidigare.

Resten av familjen splittras nu under de närmaste åren då de flesta barnen flyttar vidare till olika ställen. Jöns flyttar 1825 till gården Mårdnäs, där han av någon anledning får jobba några år som dräng i väntan på att han ska få sin militära placering färdig.

1828 blir det tydligen klart att Jöns ska vara soldat och bo på Östra Djupa och han noteras nu som soldat nr 125 och lever där ensam i drygt 13 år, fram till den 31 maj 1841 då han gifter sig med en piga i Mårdnäs med namnet Stina Kajsa Johansdotter. Båda var då 38 år gamla.

Lysningsdatum inför vigsel var söndagarna 16, 23 och 30 maj och vigselnotisen talar om att det är; Soldaten nr 125 vid Kungliga Hälsinglands Regemente, Jöns Trygg vid Djupa och pigan Stina Kajsa Johansdotter på Mårdnäs som gifter sig.

Det noteras inför vigseln;
"Blifvande brudgummen begärde lysning och företedde Compagniechefens tillstånd, såväl som blifvande brudens skriftliga tillstånd af hennes bror såsom giftoman"

Stina Kajsa Johansdotter, var född 1803 i Voxna församling i Hälsingland.
Hon anges i husförhörslängden vara "deflorerad" och anges även varit anklagad för barnamord av ett tidigare oäkta barn 1839.

Efter vigseln flyttar Stina Kajsa till Jöns bostad i Östra Djupa och knappt sex månader senare, torsdagen den 18 november 1841 föds sonen Per.


Jöns och Stina Kajsa får sen inga fler barn och den lilla familjen lever tillsammans ända fram till år 1862 då sonen Per också väljer den militära karriären, han anges vara ”rekryt nr 109” och lämnar hemmet och flyttar till intilliggande Hanebo församling i Hälsingland.
Någon gång mellan 1851 och 1858 noteras att Jöns pensioneras som soldat.

Jöns och hans hustru Stina Kajsa får ytterligare nästan 15 år tillsammans i Östra Djupa efter att sonen flyttat hemifrån.

Jöns Trygg avlider den 7 oktober 1876. Han var då 72 år gammal och hade bott i Segersta församling hela sitt liv. Som dödsorsak anges; Bensår
Han begravs på Segersta kyrkogård den 15 oktober 1876

Hans hustru lever vidare som änka i drygt 10 år för att sedan avlida 1887.

När jag skriver biografier så försöker jag sätta mig in i personens situation och miljö så gott det går. Det gäller att försöka få en överblick hur huvudpersonen relaterar till sin omgivning och gärna ha en hyffsad koll på vad som allmänt var på gång rent historiskt vid den tidpunkt som huvudpersonen levde. Det är bra om man som författare av en biografi även är någorlunda hemma i geografin och på de platser där huvudpersonen huserat under sin livstid. Ofta får man ägna en stund åt att göra lite "bakgrundsresearch" på orten och även den sysselsättning personen hade.

Självklart blir en biografi som är konstruerad hundratals år efter att personen dött och i huvudsak baserad på uppgifter ur kyrkböckerna, inte lika innehållsrik som en självbiografi eller då författaren kunnat träffa och fråga ut huvudpersonen. Men biografier är uppskattade som komplement till släktforskningen och ett lite mer "levande" sätt att få sina anor presenterade på.

Bild från Generalmönsterrullan 1843 för Hälsinge Regemente, Livkompaniet

2011-03-24

Varifrån kommer din släkt?

En ganska vanlig fråga jag får från framförallt andra släktforskare är; "Varifrån kommer din släkt då?"
Och det är inte helt lätt att svara på för min egen del. Till skillnad från många andra som har sina anor koncentrerade kring ett ganska överskådligt område, så har jag mina anor ganska utspridda i landet.

Snabbversionen är att mina föräldrar kommer från Stockholm, medans min farfar är från Uppland, farmor från Småland, morfar från Skåne och mormor från Hälsingland.

Av de anor jag hittills utforskat och har fått fram en födelseförsamling på, så har jag mitt ursprung från 82 församlingar i Sverige, plus några anor från Danmark och Finland.
Faktum är att jag har hundratals anor som jag ännu inte med säkerhet vet i vilken församling de är födda, detta gäller framförallt anor från 1500- och 1600-talet, så saker och ting kan ju förändras en del, men just nu är min "topp-24" lista med födelseförsamlingar på mina anor följande;
  • Segersta (X).
  • Fagerhult (H).
  • Barkåkra (L).
  • Vånga (L).
  • Arbrå (X).
  • Ålem (H).
  • Hanebo (X).
  • Valbo (X).
  • Norrbärke (W).
  • Oppmanna (L).
  • Svärdsjö (W).
  • Skog (X).
  • Hjärnarp (L).
  • Vallentuna (AB).
  • Bollnäs (X).
  • Grevie (L).
  • Örkened (L).
  • Förslöv (L).
  • Hjärsås (L).
  • Almunge (C).
  • Glimåkra (L).
  • Näsum (L).
  • Stora Kopparberg (W).
Och om jag går just efter födelseförsamlingar och kollar vilka landskap som dominerar, så kan man faktiskt se att jag i nuläget är något mera Skåning...


Som synes känner jag i nuläget endast till att jag har anor födda i 8 landskap av 25, vilket kanske inte är så mycket, men det vanligaste jag brukar stöta på i mitt yrke som släktforskare är att de flesta har sina anor i 2-4 landskap. Hur många har du?

2011-03-18

Fader okänd...

Nästan alla släktforskare stöter förr eller senare på det... Ett frustrerande tomrum där barnets far normalt är angiven i födelsenotisen. Oftast står det inget alls, ibland står där "fader okänd", "fader oangiven" eller något liknande.
Barnet anges oftast som "oäkta" och med det menar prästen att barnet är tillkommet och fött utom äktenskapet, något som inte var uppskattat men trots det väldigt vanligt. Mellan 5-10 % av alla barn förr i tiden var s.k "oäktingar", så det var absolut inget unikt.

Idag sägs det att ungefär 60 % av alla barn som föds är "oäktingar", dvs födda utan att föräldrarna är gifta. Men nuförtiden är det däremot väldigt ovanligt att fadern är "okänd" eftersom myndigheterna gör allt de kan för att alla barn ska ha båda sina föräldrar kända. Dels för barnets skull och dels för att myndigheterna vill se till att rätt person får ta ett ekonomiskt ansvar som förälder under barnets uppväxt.

Beroende på när i tiden man hittar ett barn som saknar pappa i födelseboken är det olika stor chans att man ska lyckas hitta vem som är den okände fadern. Efter år 1920 är min erfarenhet att det är ganska goda chanser att identifiera fadern. Den värsta perioden är från mitten av 1800-talet och fram till 1920... Då ska man ha rejält med tur för att ha någon framgång.
I början av 1800-talet finns det hyffsade chanser och på 1600- och 1700-talet är det nog enklast att hitta den "skyldige".
Det här har ju såklart mest med hur samhället såg ut vid tidsperioderna, men också skiljer det en hel del beroende på vart i landet och i vilken samhällsklass personerna tillhörde.

Det är som sagt vanligt att man som släktforskare stöter på problemet med okända fäder som ger retsamma luckor i antavlan och är frustrerande för att man kanske aldrig får veta. Man tappar liksom en del av sin historia och sitt ursprung...

Jag har nästan alltid någon utredning på gång gällande en okänd fader. Jag brukar säga till mina kunder att inte ha alltför stora förväntningar, men faktum är ju att ibland har man tur och ibland ger ett gott utredningsarbete ändå resultat. Så absolut bör man göra ett försök även då chanserna att lyckas är små.

I mina egen antavla har jag ett antal luckor som är otroligt frustrerande. Bl. a är min farmor född oäkta och utan angiven fader 1908, vilket får anses vara en period då det är närmast "omöjligt" att få fram vem som var fadern. Självklart kommer jag aldrig att ge upp tanken på att nån gång få veta vem som var min farmors far. Man kan säga att tiden som tickar på i det här fallet kan vara till gagn för alla släktforskare då olika arkiv och källor hela tiden gås igenom och görs tillgängliga. Och någonstans kanske det finns nedtecknat just den information man idag saknar.

Det har nyligen kommit ut en ny bok som tar upp ämnet och heter "Fader okänd" av Elisabeth Reuterswärd.
Den kan köpas från Sveriges Släktforskarförbund och kan vara trevlig och lättläst läsning för alla släktforskare som känner sig osäkra på vart och hur man kan leta efter just okända fäder.





Min farmor Alma Elvira, föddes i Spånga (AB) 1908-12-28 men egentligen bodde hennes mor i Mönsterås (H) och födelsenotisen finns även med i Mönsterås födelsebok. Hittills har jag inte haft någon framgång med att identifiera hennes okända pappa.

2011-03-12

Det här med namn...

Som släktforskare sysslar man av naturliga skäl en hel del med olika personers namn, både för- och efternamn. Det kan bli en hel del funderingar och viss förvirring när man följer sina anor genom kyrkböckerna och andra källor och man inser efter ett tag att man såg på namnen lite annorlunda förr än vad vi kanske gör idag...

T.ex är namnen Per, Peter, Petrus och Petter fyra helt unika förnamn för oss, men förr såg man ingen större skillnad på dessa och en och samma person kan vara noterad med samtliga av dessa namn under sin livstid. Det finns många liknande exempel. Här är några fler; Anders - Andreas, Mattias - Matts, Jan - Johan - Jean - Johannes - Janne, Maria - Maja, Katarina - Karin - Katrin - Kajsa, osv.

Vi vet inte vad personen egentligen hette om vi enbart känner till personen via kyrkböckerna. Det var nämligen inte personen ifråga som själv skrev sitt namn i böckerna, utan det var massa olika präster, som var och en hade sin uppfattning om hur det låg till. Detta var böcker som ingen annan än prästen tittade i och det var alltså inte så att folk visste vad prästen skrev heller...

Även vissa efternamn som idag är helt skiljda namn användes omväxlande om en och samma person, t.ex Olsson och Olofsson, Johansson och Jansson, Eriksson och Ersson, Persson och Pettersson, m.fl

Sen har vi även det ökända problemet med stavningar av namn. Per kan av prästerna ha stavats som Per, Pehr, Pär, Pähr, osv. Det här tror många släktforskare att det var något som återspeglar hur personen ifråga själv stavade sitt namn, men även här var det hur den aktuella prästen stavade och förr stavade man ibland saker lite annorlunda.
T.ex kunde prästen skriva att en person hette "Gustafva från Stokholm". Det han egentligen skrev var ju "Gustava från Stockholm". Men här väljer då många släktforskare att behålla Gustafva och sen ändra "Stokholm" till nutida stavning "Stockholm".
Att använda gammaldags stavning av namn och orter kan man göra när man vill referera och citera, men annars bör man undvika gammaldags stavning i sin släktforskning.

Nuförtiden är vi ganska noga med att namnen även ska stavas på ett visst sätt. Personligen stavar jag mitt namn Niklas och tycker att det är "fel" om någon i skrift kallar mig Niclas eller Nichlas. Egentligen är det samma namn med bara lite olika stavning.

Lösningen på många av dessa namnproblem är vad man kallar normering, dvs man använder namnets ursprungsform och stavning i mesta möjliga mån.
Detta underlättar framförallt vid sökning i sitt släktträd så småningom och gör att man .t.ex lättare hittar dubletter osv.
Normering av namn används framförallt för att undvika olika stavningar av ett och samma namn. Dvs man skriver aldrig Pähr även om det råkar stå just så i en kyrkbok, utan man använder sig av grundformen Per.

Att däremot normera alla namnvarianter till dess grundform, t.ex Kajsa till Katarina är kanske dock inte lika enkelt eller önskvärt. Det får man försöka avgöra från fall till fall.
Många gånger har man i dopet angett en "finare" namnform medans man sen i husförhören osv ser att personen nämns lite "ledigare", men så är inte alltid fallet. Framförallt kan det skilja sig mycket på en persons namn om personen flyttat mycket eller församlingen bytt präst ofta...

Men som sagt så är vi ju idag ganska noga med hur våra namn stavas. Någon som stavar sitt namn Catharina gillar kanske inte om någon istället skriver Katarina.
Därför bör man försöka undvika att normera namn från det senaste århundradet eller om man med säkerhet vet att en person stavade sitt namn på ett visst sätt. Klassikern är t.ex Carl Michael Bellman som vi sällan normerar till Karl Mikael...

Vill du läsa mer om normering av namn och olika namns grundformer så finns det en informativ text på Släktforskarförbundets Namnlista.

Ibland kan man ha förmånen att ha sett en persons egenhändiga namnteckning. Här är t.ex en namnunderskrift gjord år 1937 av min farmors mor Alma Hulda Sofia Pettersson (1871-1949), som uppenbarligen stavade sitt Pettersson enbart med ett s...  Hoppsan...

2011-03-05

Släktforskning på Facebook...

Facebook blev inte "bara en fluga" som så många trodde... Nuförtiden har majoriteten av den svenska befolkningen insett att Facebook är här för att stanna och att det inte bara är spelande ungdomar som använder det. På senare år har pensionärerna strömmat till de också.

Personligen använde jag redan från start Facebook för att just släktforska. Möjligheten att på ett mindre traditionellt sätt få kontakt med släktingar man kanske aldrig träffat är lockande och spännande.


När man väl hittat en släkting och lyckats få kontakt, så följer det oftast med ytterligare släktingar "på köpet" eftersom de allra flesta redan har kontakt med en viss andel av sin närmaste släkt.

Man kan också skapa grupper och gemenskapssidor för släkten på Facebook och bli lite mer interaktiva och dela med sig av bilder och historier inom den egna släkten. Det blir också lättare att t.ex hålla reda på släktens alla födelsedagar och man får möjlighet att ta del av släktnyheter som man kanske annars skulle ha missat helt eller fått ta del av långt senare.

Facebook för mig är något som för mig närmare min släkt. Man kan utbyta några snabba kommentarer med någon kusin man kanske nästan aldrig träffar i vanliga fall och jag kan på ett okonstlat sätt fråga en av mina farbröder om något jag undrar över men aldrig skulle ha frågat per telefon tidigare.

Sen kan man sitta och leta och söka efter släktingar i USA (vilket de flesta av oss svenskar faktiskt har, även om vi inte alltid vet om det...). I USA är man om möjligt ännu mer inne i Facebook-livet än vi svenskar är och det brukar vara väldigt spännande och uppskattat att ta kontakt med någon släkting "over there".
Facebook är ju globalt och det är något som allt fler släktforskare inser och börjar dra fördel av.

Det finns även en del verktyg och resurser på Facebook som underlättar för den som vill släktforska. Bland annat har man nu en bra möjlighet att klargöra sitt släktskap till personer i sin profil, vilket underlättar för andra att se hur saker och ting hänger ihop. Dels finns det applikationer inom Facebook som är särskilt framtagna för släktforskare och familjeintresserade. T.ex "were releated", "Family Tree" och "OneFamilyTree" för att nämna några.

Och självklart finns det ju en uppsjö av Facebook-sidor och Facebook-grupper som handlar om släktforskning för den som är intresserad att komma i kontakt med andra släktforskare.

Och för mig som har eget företag inom släktforskningen, har jag en särskild Facebook-sida där jag kan informera och kommunicera med mina kunder och andra intresserade på ett enkelt sätt.

2011-02-24

Prästklotter

Ibland när man sitter och släktforskar så stöter man på diverse utsmyckningar i kyrkböckerna.
Kanske prästen var kreativ och ville snygga till sin kyrkobok och i vissa fall rör det sig kanske om att prästen var uttråkad då han satt och bevittnade alla husförhör.

Ofta är det en hel del krusiduller och snirklar som utmärker ett riktigt prästklotter, eller vad tycker ni t.ex om den här som pryder Rasbo (C)  Kyrkbok E:1 (vigsel- och dödbok från 1708 till 1791)


Rasbo Kyrkio Bok  har prästen skrivit iallafall och inte bara klottrat...
Det lär väl ha gått åt lite bläck att få till detta med gåspennan kan man tro?

2011-02-19

Den skånska släkten Wong

Min morfars farfar hette Johannes Wong och var stamfadern till släkten Wong från Förslöv och Barkåkra (L).
Johannes föddes måndagen den 13:e december 1858 i Karstorp, Förslöv (L) Dopet skedde på annandag jul.
Hans föräldrar var torparen Pål Troedsson Dahl (1815-1887) och Gustava Andersdotter (1817-1895).
Namnet Dahl var ett namn som Pål fått då han tidigare varit soldat och som man nu behöll som släktnamn i familjen.
Således hette alltså Johannes Pålsson Dahl i sin barn- och ungdom.

Johannes var det yngsta av barnen i familjen, han hade tre äldre bröder; Per, Nils Petter och Jöns, samt tre äldre systrar; Anna, Thelda och Johanna.

Johannes fick namnet Wong i det militära. Han var husar och trots att han redan hade ett släktnamn (Dahl) så fick han alltså namnet Wong istället. Stavningen på namnet har varit lite olika beroende på vilken präst som skrivit det; Vång, Vong, Wång och Wong...
En version av historien talar om att det skulle ha funnit två stycken personer med namnet Dahl på regementet och att Johannes var den som "förlorade" sitt namn...

Ordet Vång är en skånsk synonym för ordet Äng eller Åker och därför kanske inte så konstigt som det först kan tyckas som ett skånskt soldatnamn...
Jag har sett namnet förekomma även som soldatnamn i Vånga (L) så det finns troligen några fler Wong släkter som inte är besläktade med denne Johannes.

Namnet Wong är ju annars faktiskt ett av världens vanligaste efternamn, det finns ju en hel del kineser och andra asiater som bär namnet...

Johannes hade år 1878 ett förhållande med Regina Albertina Falk (1852-1879), som resulterade i en son, Karl Johansson (1879-1900). Regina Albertina dog straxt efter Karls födelse...

Johannes gifte sig istället 1881-03-30 i Förslöv med Anna Sofia Svensdotter (1862-1945) och till en början hade de Johannes "oäkta" son Karl kvar i familjen.

1883-03-16 fick de dottern Agnes Eufrosyne, som tyvärr dog redan den 7:e april samma år. Men två år senare föddes dottern Agda Elentine (1885-1934).
Familjen bodde då fortfarande kvar i Karstorp i Förslöv, men då Johannes slutade som husar och blev istället statdräng, så flyttade familjen till Ängeltofta i Barkåkra (L)
Nu flyttade dock sonen Karl tillbaka till Förslöv för att bo hos sin faster Anna.

På Ängeltofta föddes sonen Albin Ferdinand (1887-1921), dottern Signe Adelina (1889-1958), dottern Ebba Charlotta (1891-1986), sonen Johan Rudolf (1894-1974) och till sist sonen Fredrik Leander (1896-1976).

Johannes var tydligen en riktig kraftkarl, vars styrka var känd i trakten. Enligt historier skulle han kunna, med enbart handkraft, brotta ner stora tjurar genom att ta dem i hornen och kunna lyfta tunga stenar som andra knappt kunde rubba.

I slutet av mars 1898, då Johannes var 38 år gammal, jobbade han på Barkåkra järnvägsstation med att lasta djur på järnvägsvagnar.
Tydligen var det blåsigt och dåligt väder den här ödesfyllda dagen, varpå Johannes olyckligt nog råkade hamna mellan två järnvägsvagnar och fick sin bröstkorg krossad!
Han avled någon dag senare och lämnade sin hustru med de sex barnen att klara sig själva.

Enligt dödboken blev han begravd den 4 april 1897, men släkten Wong lever än idag.